Årets Almedalsvecka har varit som att bevittna starten i en galopptävling.
Näringslivets hästar står otåliga och frustande av innovationsvilja, hållbarhetsvilja, klimatomställningsvilja, utvecklingsvilja, ja inte bara vilja utan också mängder av konkreta lösningar på många av våra svåraste och mest akuta samhällsproblem. Ångande energi som skulle kunna släppas lös om bara de politiska förutsättningarna var de rätta.
Men till skillnad från på galoppbanan öppnas politikens startgrindar allt annat än snabbt. Regelverk ska utredas, utredningsdirektiv ska formuleras, formuleringar ska förhandlas, förhandlingar ska förhalas och så vidare. I slutändan, kanske, ett förslag som eventuellt läggs fram och möjligen går igenom.
“Politiken står i vägen för de förändringar samhället vill ha och behöver”, som det uttrycktes i ett panelsamtal. “Vi har inte tid att vänta på politiken”, som det formulerades i ett annat.
Almedalsveckan i sig är en övertydlig illustration av näringslivets förändringskraft och politikens oförmåga.
Almedalsveckans stora styrka är att den är organisk. Det finns ingen övergripande plan, inga detaljerade regler för vad veckan ska vara och inte. Den blir vad deltagarna själva vill att den ska vara och gör den till.
Deltagarna insåg för många år sedan att åtta dagar är ett orimligt utdraget arrangemang. Därför har det stora flertalet programpunkter koncentrerats till veckans första halva. Inte för att någon bestämde det, utan för att det blev summan av många individuella beslut.
Men politiken står kvar. Varje parti ska ha sin egen dag, varje partiledare sin egen kvällsföreställning på scenen. Trots att ingen tittar på. Trots att partierna vet att deras tjurskallighet sannolikt bidragit till årets märkbara nedgång i både antal arrangemang och besökare.
Politiken står i vägen för de förändringar Almedalsveckan vill ha och behöver. Frågan är om veckan har tid att vänta på den.
Vill du ha hjälp att lägga upp ditt långsiktiga påverkansarbete? Kontakta Peter Wennblad, Director, för ett förutsättningslöst möte.
