Mandatperioden har inte blivit vad vare sig regeringen eller oppositionen hade hoppats. Regeringen Kristersson valdes för att komma till rätta med bristande elförsörjning och eskalerande kriminalitet, men har även fått hantera en hög inflation, lågkonjunktur och en osäker omvärld.
Inte heller Socialdemokraterna har haft mycket tid att andas. Trots att mandatperioder i opposition brukar vara en chans att samlas, reflektera och tänka nytt har Socialdemokraterna fått ägna mycket av sin tid till att hantera trilskande partiföreningar och enskilda ledamöter. Miljöpartiet med sina interna arbetsmiljöproblem och nya språkrör har fått ägna mer tid åt interna processer än att vinna nya väljare.
Jag är visserligen inte förvånad. Efter över 30 år i eller i politikens närhet vet jag att krisen är ständigt närvarande, närapå en inneboende del, i politiken. Krisen är dock tveeggad. Krisen kullkastar genomtänkta planer och tvingar politiken att tänka om. Samtidigt är det just krisen som möjliggör förändring.
För en regering är krisen ett tillfälle att föreslå redan genomtänkta reformer eller skäl att tänka nytt. För ett parti som förlorat ett val är krisen i stunden ofta en ganska plågsam process, men också en anledning att omvärdera tidigare ställningstaganden och utveckla ny policy.
Politiska kriser är en möjlighet för de organisationer och företag som vill bidra till samhällsutvecklingen. Det finns vanligtvis en större öppenhet i partierna för nya idéer och förslag.
Inte minst handlar det om att politiker vill kunna visa handlingskraft. Förutsättningarna varierar dock och beror på vilken typ av kris det handlar om.
Kriser som plötsligt flammar upp och dominerar såväl medias rapportering som samhällsdebatten tenderar att gå över och glömmas bort lika fort. Den aktör som vill använda denna typ av kris för att göra något framåtsyftande måste vara snabbfotad. I regel har de aktörer som redan bedriver ett långsiktigt påverkansarbete och har upparbetade kontakter med relevanta beslutsfattare bäst förutsättningar att nå fram.
En lågintensiv kris som pågår under en längre tid har en annan dynamik. Ett aktuellt exempel är den pågående kritik mot regeringen som går ut på att den inte går tillräckligt snabbt fram med nya förslag för att möta klimatförändringarna. Trots att debatten pågått sedan valet är många av argumenten och de konkreta förslagen desamma. Kritiker i opposition menar att regeringen ökar utsläppen genom sänkt bensinskatt och sänkt reduktionsplikt. Regeringen å sin sida anser att man tagit tag i behovet av grön el genom att öppna för ny kärnkraft, att fler vindkraftsparker godkänts och att utredningar för att snabba på tillståndsprocesserna pågår. Även här finns utrymme för drivna aktörer att föda in nya idéer och förslag, men till skillnad från den akuta krisen behövs i regel andra strategier och verktyg.
I mitt arbete hjälper jag organisationer och företag att nå fram och nå ut. Tillsammans med mina kollegor planerar vi påverkansinsatser, utvecklar och vässar budskap och hjälper våra uppdragsgivare att identifiera och tillvarata de möjligheter som bjuds. Inte sällan har utrymme för förändring tillkommit efter någon slags krissituation. Resultaten kommer sällan över en natt, men när politiska reformer väl blivit verklighet tenderar de att bli långvariga. Vilka förändringar vill du se?
