För en lobbyist finns det ingen genväg förbi den offentliga utredningen. All lagstiftning i Sverige föregås av en sådan, och det är här de konkreta förslagen som sedan blir lag tar form. Ju tidigare man kommer in i processen, desto större är möjligheten att påverka resultatet.
Som rådgivare till kunder som vill påverka lagar och regler har jag med åren blivit något av en utredningsentusiast. Under mina decennier som konsult har jag hjälpt kunder påverka otaliga utredningar och observerat hur landskapet förändrats. En tydlig trend är att enmansutredare blivit vanligare och i stor utsträckning ersatt de tidigare parlamentariska kommittéerna.
På senare år har det också blivit vanligare att utredningar inte bara utreder utan även engagerar sig i förankring av förslag under utredningstiden. Exempel på detta är när olika ”samordnare” tillsätts med uppdrag att lyssna in och jämka ihop olika intressen i politiska frågor. Ett annat exempel är initiativet Fossilfritt Sverige, en offentlig utredning som syftar till att ta fram samordnade förslag från olika branscher kring deras klimatomställning.
Det finns även exempel utanför det officiella utredningsväsendet, såsom kommissioner tillsatta av näringslivet själva. Dessa kommissioner arbetar ofta med förslag som redan är till viss del remissade och klara när de presenteras. Paues Åberg har exempelvis bistått i privata kommissioner om infrastruktur, public service, post och energiomställning.
Att både offentliga och privata utredningar arbetar med förankring har sina fördelar, då det ökar sannolikheten för att förslagen faktiskt genomförs. Detta är också en del av en god demokratisk tradition, där dialog med externa parter under utredningens arbete bidrar till att förslagen blir så bra som möjligt.
En mindre positiv utveckling är att många offentliga utredningar alltmer liknar beställningsjobb från regeringen. Istället för breda och förutsättningslösa mandat att analysera en fråga och komma med lösningar, får utredningarna ofta begränsade direktiv. Ett exempel är utredningen om flygskatt, där direktiven fokuserade på hur skatten skulle utformas, snarare än om den var ett lämpligt styrmedel. Ett annat exempel är utredningen om överskuldsättning, där direktivet specifikt nämner att ett förslag om statligt kreditregister ska tas fram.
Denna typ av direktiv, där politiken verkar ha bestämt sig på förhand och utredningen mest ses som ett nödvändigt ont, gör utredningarna mindre självständiga. Detta försvagar också dialogen med intressenter, både under utredningstiden och i den efterföljande remissprocessen.
Det finns dock tecken på en positiv utveckling. På senare tid har flera utredningar tillsatts med mer öppna mandat, såsom den pågående elmarknadsutredningen, skogsutredningen och utredningen om miljötillstånd. Trots vissa begränsningar har dessa utredningar bredare direktiv, vilket ger utredarna större frihet att analysera problemen och föreslå lösningar efter eget omdöme. Sådana direktiv fungerar också som en inbjudan till omvärlden att bidra med olika perspektiv och bedömningar.
Som utredningsentusiast – och rådgivare till företag och organisationer som vill påverka utredningar – välkomnar jag dessa bredare direktiv. De främjar ett bredare demokratiskt samtal där fler kan bidra, och leder till ökad legitimitet för utredningsväsendet som sådant.
Theodor Paues, grundare och partner
