Den 1 april sänks momsen på livsmedel tillfälligt från 12 till 6 procent. Samtidigt börjar regeringens s k ”matpriskommission” sitt arbete med att säkerställa att skattesänkningen faktiskt kommer konsumenterna till del.
Dagligvaruhandeln, ICA, Axfood och andra stora aktörer, insåg tidigt att butikspriserna skulle granskas. I ett läge där medier, politiker och konsumenter söker tydliga bevis på att momssänkningen ”fungerar” blir det affärskritiskt att inte framstå som den part som äter upp reformen. Därför har handeln haft starka incitament att motsätta sig prisjusteringar från producenterna, även när dessa kan motiveras av ökade kostnader för råvaror, energi och transporter.
Det har varit möjligt eftersom dagligvarumarknaden präglas av hög koncentration och begränsad konkurrens. Ett fåtal stora kedjor har en betydande förhandlingsstyrka gentemot leverantörerna.
Men makten i sig förklarar inte allt. Lika viktigt är att handeln tycks ha förstått den politiska logiken i förväg. Genom att följa debatten, läsa av regeringens intentioner och agera innan kritiken tar fart försöker man undvika att hamna med Svarte Petter i den händelse som prissänkningarna uteblir, fördröjs eller blir kortvariga.
Resultatet blir att en politisk reform, som formellt riktar sig till konsumentledet, i praktiken omfördelar pressen bakåt i värdekedjan. På kort sikt är det därför sannolikt livsmedelsproducenterna, till exempel Scan, Arla och Fazer, som får bära en oproportionerligt stor del av kostnaden när prisökningar inte anses möjliga att föra vidare.
Turerna kring matmomsen illustrerar därmed en bredare poäng: affärsdrivande verksamheter, särskilt i sektorer nära människors vardag, verkar aldrig enbart på en marknad. De är också verksamma i en politisk kontext. När staten, direkt eller indirekt, börjar påverka prisbildningen blir det inte bara konsumenternas köpkraft som står på spel utan också företagens affärsvillkor och lönsamhet.
